Hafsig buggfest, vilket inte är något som utvecklarna sticker under stolen med. Blev illamående av att spela det, mycket på grund av den vedervärdiga musiken, men eftersom jag lyckades spela igenom alla banor utan att spy så klarar sig spelet undan ett bottenbetyg.

Fullständigt lysande licensspel av tv-serien, såpass välskrivet och humoristiskt att det känns som att man spelar avsnitt direkt hämtat från serien. Flera viktiga förbättringar har gjorts sedan föregångaren, framför allt känns striderna mer balanserade då det inte är lika lätt att ge motståndarna en rad åkommor (t.ex. brinnande, blödande, äcklad) som dränerar deras hälsa omedelbart.

Huvudläget är en simplare variant av Mario Party. Man tar sig fram på ett spelbräde med hjälp av kort som man får genom att utmana motspelare i korta minispel. Minispelen är knappast i klass med Mario Party och är alltid 1 mot 1, men i och med att tempot är högt tycker jag att det är okej ändå. Förmodligen är det roligare att spela mot mänskligt motstånd, vilket jag aldrig provade.

Vad som är häftigt i det här spelet är dock inte det vanliga spelläget, utan vad som kallas för sandlådeläget. Där löser man uppgifter på ett antal banor genom att trolla fram föremål eller varelser. Man kan i princip skriva in vilket ord som helst ur ordboken och få fram det, riktigt häftigt. Vill jag t.ex. besegra en drake kan jag t.ex. skriva in "tommy gun" för att kunna skjuta ihjäl den eller skriva in "psycho" och få fram en galning som knivhugger allt i sin närhet, inklusive spelaren.

Jag önskar att man hade satsat mer på det här läget för möjligheterna är oändliga. Jag har dessvärre inte provat något av de andra Scribblenauts-spelen, men kanske är det mer fokus på sådant i dem. Likt andra spel som kretsar kring ord, t.ex. Letter Quest, önskar jag också att det vore möjligt att växla över till svenska. Mitt engelska ordförråd är trots allt mycket mer begränsat.

Ett kul spel i ny tappning, några nya spellägen har tillkommit sedan Super Stardust HD. Arkadläget är fortfarande roligast och det tar någon timme att spela en omgång och jaga nya poängrekord. Just detta har jag dock inte ägnat mig åt denna gång, hade önskat att det fanns någon trofé för poäng så att jag hade motiverats till det.

Det bästa spela-en-film-spelet jag har spelat med god marginal. Ett fantastiskt spel. Först och främst är storyn väldigt bra med många svåra val man tvingas göra inom loppet av några sekunder. För en gångs skull känns det som att de valen man gör på riktigt påverkar ens fortsatta spelande och slutet.

Alla tre karaktärers spår är väldigt bra och de har inverkan på varandra eftersom de har möjlighet att påverka den allmänna opinionen mot androider. Min personliga favorit var en kvinnlig android som tar hand om en mänsklig liten flicka för att skydda henne från sin misshandlande far. Tyvärr avrättades både kvinnan och barnet mot slutet på grund av mina val , men de övriga sluten blev jag nöjd med.

Småkul tidsfördriv som är över på några timmar. Kraftigt inspirerat av det klassiska spelet Minesweeper, men här styr man en karaktär som ska ta sig fram över ett minfält, vilket gör att man tänker på ett annorlunda sätt.

Riktigt skoj att kunna bygga sina egna dinosaurieparker! Spelet är väl inte jättedjupt, men tillräckligt. Det gäller att hålla kunderna nöjda genom att klona fram dinosaurier trogna till originalen, där de stora och/eller farliga (t.ex. T-Rex) lockar flest besökare, men de är också svårast att hålla efter. Det finns stor risk att de slår ihjäl andra dinosaurier om de inhägnas tillsammans eller att de bryter sig ut och ger sig på besökare om dinosaurierna är missnöjda med miljön, vilket givetvis försämrar parkens rykte.

När man väl fått ordning på parken blir det dock kanske lite väl lätt att dra in stålar, miljonerna fullkomligt rullar in.

För att vara den här sortens simulatorspel funkar det oväntad bra på konsol med handkontroll. Jag gillar också att man kan ta kontroll över helikoptrar och jeepar och ratta dem manuellt för att kunna söva ner respektive bota dinosaurierna på nära håll.

Licensspel till Disney-filmen med samma namn. Spelet följer samma mall som Lego-spelen, d.v.s. att man kontrollerar varsin karaktär med några simpla förmågor som krävs för att ta sig fram. Det går att spela ensam, vilket jag gjorde och det var okej när man väl gav det en ordentlig chans, men helst ska det nog spelas tillsammans med ett barn som har sett och gillar filmen.

En samling minispel av varierande kvalitet med vintersportgrener, men generellt sett är de medelmåttiga och inget av dem briljerar. Runt 10-15 stycken grenar finns totalt, däribland skidskytte, curling och backhoppning.

Jag gillar karriärläget. Man tar sig fram genom olika utmaningar och turneringar och har möjlighet att välja vilken väg man ska ta för att på så sätt undvika vissa utmaningar, eller om man vill spara dem till senare. Just utmaningarna tycker jag är roligast eftersom de ger variation till grenarna. Oftast är de väldigt simpla, men ändå är det väldigt sällan man ser den sortens utmaningar i spel. T.ex. att en massa siffror ligger utspridda över skidbacken och när man har tagit sig i mål ska man skriva in summan av alla siffror.

Spelet har också, lite oväntat, en story komplett med mellansekvenser. Dessa är väldigt cheesy, men på ett ganska bra sätt.

Älskar spelvärlden, att man aldrig lämnar förstapersonsperspektivet, friheten att kunna göra allt i vilken ordning man vill och hagelbrakaren. Det är roligt helt enkelt, till skillnad från andra spel som tar sig själv på för stort allvar.

Storyn, inramningen och de skruvade kristna fanatikerna får vi inte glömma heller och slutet är riktigt coolt. Hade dock kunnat önska att det krävdes att man klarade mer för att bygga upp tillräcklig motståndskraft för att möta regionbossarna. Framför allt önskar jag att det krävdes mer för platinan, som det blev nu spelade jag knappt uppdragen som kallades "story missions", det räckte långt att bara göra sidosysslor.

Ubisofts nya modell för sandlådespel är briljant för övrigt. I tidigare spel var allt utmärkt på kartan, vilket tar bort all form av upptäckarglädje. I Far Cry 5 märks fästningar, djur att jaga etc. ut först efter att man hittat anteckningar som beskriver en viss plats, tittar på vägskyltar eller får tips från lokalbor man har räddat.

Det är i allmänhet väldigt välproducerat och påkostat, även om det känns en gnutta buggigt så har de lyckats med många detaljer. Det innehåller till exempel egenproducerad kristen väckelsemusik.