Välkommen till Michael Kjellanders hemsida!

Här postar jag tv-spelrecensioner och annat. Webbplatsen är byggd med Blazor och har API-koppling mot min tidigare WordPress-sajt.

Sidan är under utveckling!

Gissa ordet

Sudoku-lösare

Ny hemsida på gång

Jag håller på att ta fram en ny hemsida med hjälp av Blazor/C#/.NET. Eftersom jag har hunnit bli ganska fäst vid nuvarande design så kommer den nya sajten att vara snarlik, men den nya utvecklingsmiljön kommer att leda till nya möjligheter för olika webbverktyg jag har i åtanke.

Den nya sajten hämtar alla befintliga blogginlägg via WordPress REST API.

Besök den nya sajten här: https://new.michaelkjellander.se
Projektets öppna källkod: https://github.com/Apmannen/MichaelKjellander

Obs! Koden är under utveckling och innehåller temporära lösningar.

Mina spel

Ludde

Utvecklingsår: 2021-2023
Utvecklat i: Unity

Min kommersiella 3D-debut. Ett collect-a-thon med vintertema där du iklär dig rollen som Ludde och samlar guldhundben. I takt med att du samlar dessa och mynt får du tillgång till fler prylar och utrustning. Till slut kan du utmana slutbossen.

Fokus har varit på upptäckarglädje, spelglädje och variation och utifrån responsen jag har fått från köpare, influerare och recensenter har jag lyckats där.

 this is one game that delivers more fun with its vast array of mini-games, challenges, and activities than you ever expected.

MKAU Gaming

And that’s Ludde’s strength: exploration. This isn’t a big-budget game packed with gold-plated NPCs, folklore or pretty bows, but there is a lot of variety. If you don’t like an event, try something else. Aside from those aiming games, Ludde is a relaxing experience and doesn’t tie you down to one thing.

Vulgar Knight

This is what a game should be: full of passion and creativity.

AchievementHuntersAnon

Spela Ludde på Steam

Presentation av tekniken bakom Ludde - Google Docs

Officiell webbplats

Tchia

Recension

Testat på: Playstation 5

Grymt bra spel med skitroliga spelmekaniker, i synnerhet möjligheten att kunna ta kontrollen av varelsers och objekts själar. Dessvärre är dessa mekaniker något som inte tas till vara på tillräckligt mycket, det hade behövts fler story-uppdrag och fler platser med de roliga minispelen. Att stapla stenar på varandra var skoj samt att rejsa med delfiner, fåglar, renare och Tchia själv.

Har några riktigt udda inslag, som en halshuggning av en höna, som dessutom blir en återkommande running gag. Inte mig emot, jag gillar udda inslag som inte passar in i verkets övriga ton.

Mycket bra
Spela även Ludde

10 tecken på att man börjar bli gammal

Alternativ titel skulle kunna vara "10 tecken på att man har passerat 30" för jag är inte lastgammal än, men jag passerade 30 för några år sedan och har sedan dess märkt av att jag är på väg att bli gubbe. Skillnaden mellan att vara 29 och 30 år är helt enorm och här listar jag några av dessa förändringar.

Tiden går fortare
Det är lätt att hamna i inrutade mönster där varje dag är den andra lik. En vecka, en månad och ett år kan passera innan man vet ordet av. Jag kan inte fatta att 2018 var för snart fem år sedan, det känns som i går. Var tog de åren vägen? Att Playstation 3 är mer än 16 år gammal är också svårt att ta in.

Den främsta orsaken till det är att för varje år som går blir ett år en mindre andel av ens liv. Är man själv tio år gammal så är fem år hälften av ens liv, nu är fem år knappt 15% av mitt liv.

Tappar håret
Att bli tunnhårig är verkligen en mardröm för mig, jag skulle inte passa alls i det, men lyckligtvis har jag inte blivit det än. Vad som däremot är minst sagt skrämmande är att jag nästan i realtid kan se hur hårfästet kryper allt högre upp. Fruktansvärt. Det är det värsta med att vara man och bli äldre.

Lättare att lägga på sig vikt
Under hela 20-årsåldern kunde jag äta bananpizza till både lunch och middag samt kombinera det med litervis med Coca-Cola och chokladbollar som efterrätt utan att knappt lägga på mig ett gram. Gör jag samma sak nu så märks det när jag ställer mig på vågen och jag gick omedelbart upp en klädstorlek efter att jag fyllde 30. Det är inte så att jag behöver gå med i Viktväktarna, men jag måste tänka lite mer på vad jag äter och dricker och hur mycket.

Nyser högt
Jag minns hur skrämd jag blev som liten varje gång som min mor nös, att jag hoppade till ordentligt eftersom nysningarna var så plötsliga och högljudda. Nu börjar jag själv närma mig samma decibelnivåer när jag nyser. Jag hörde i en podd att man börjar nysa högt efter att man har blivit förälder, men det kan jag avfärda. Det har mer specifikt med ålder att göra.

Att ramla och slå sig gör bra mycket mer ont
Att det är mycket värre att ramla och slå sig numera får jag erfara i detta nu. När jag cyklade hem från gymmet i går så sladdade jag till på den isiga vägen och ramlade för första gången på många år. Jag hann förbereda mig på själva smällen som jag inte tyckte var så illa, utan jag var direkt uppe på benen igen. Dock hade jag fruktansvärt ont i hela överkroppen under hela gårdagskvällen och känner mig fortfarande alldeles mörbultad. För några år sedan hade det gått över på någon timme.

Svårare att ta till sig nya intryck
Det blir allt svårare att till sig ny musik, utan jag tycker fortfarande att samma typ av musik som jag lyssnade på för 15 år sedan är bäst. Favoritbandet är detsamma. Jag kan se nya filmer, men jag går hellre tillbaka och ser om mina favoriter som ändå aldrig kommer att överträffas. Fotbolls-VM var väldigt kul att titta på, men kan aldrig lika speciellt som VM 2002 var för mig.

Jag experimenterar inte med klädstilar, utan klär mig på samma sätt som för drygt tio år sedan - rutig skjorta och chinos. Anledningen till att ungdomar på riktigt gamla foton ser tantiga eller gubbiga ut är för att de fortsatte att köra med samma klädstil upp i åldrarna, vilket gör att vi i dag förknippar dessa kläder med åldringar. När de växte upp var däremot den klädstilen modern och hipp. "Gubbkeps" var något endast småpojkar hade på sig från början, men dessa pojkar fortsatta att bära dessa när de växte upp och blev gamla, vilket är varför vi i dag uppfattar det som gubbigt.

Ingen koll på vad som är hippt bland dagens kids
"What the hell is TikTok?" sjunger Bowling for Soup i ett alster som släpptes för ett år sedan. Jag känner mycket igen mig i den låten, även om jag är yngre än dem.

Alla dessa nya sociala mediekanaler som poppar upp har man absolut noll koll på, utan jag hänger kvar bland boomers på Facebook. För att marknadsföra mitt kommande tv-spel har jag dock tvingats att vidga mina vyer och ge mig ut bland alla dessa kanaler. Det var ett stort steg för mig att bara skapa Instagram och Reddit var ganska kul att upptäcka. Jag kan förstå TikToks popularitet, men det är uppenbart att målgruppen främst är barn och det känns helt enkelt tryggare att hänga där jag alltid har hängt, det vill säga diverse spelsajter och dylikt.

Kultur är mer anpassad för min generation
Min generation har blivit äldre och dominerar delar av kulturutbudet. Filmer och spel skapas ofta av människor i min ålder och jag kan oftare relatera till de som figurerar i tv-studior eftersom de har haft liknande uppväxt som mig, till skillnad från gubbarna som satt där när jag var yngre.

Äldre och visare
Det är synd att man bara lever en gång, för att man blir visare och mer livserfaren med åldern stämmer till stora delar, även om man blir mer inskränkt också. En del av charmen med livet är dock att det tar slut och att det finns nya generationer som väntar på att ta över med nya synsätt utifrån vad som har format dem.

Inser att livet har ett slut
Just att livet kommer att ta slut så småningom är en insikt man tvingas möta. I 20-årsåldern känns det som att livet kommer att vara för evigt och man kommer att ha tid med precis allt man vill göra, men så fort man har passerat 30 så börjar man inse att tiden börjar rinna ifrån en och att det finns ett slut. Det gäller att ta till vara på tiden som man har och i flera avseenden känns det som att jag ligger efter när jag jämför med andra i min åldersgrupp sett till vad man bör hinna med, i andra avseenden ligger jag före. Allt som allt är jag ganska nöjd och jag har gott om tid kvar, men den blir allt knappare.

Freddy Spaghetti

Recension

Testat på: Playstation 5

 Några roliga banor, men de flesta är det inte, men de är åtminstone korta allihop.

Massvis med osynliga väggar, vilket gör det svårt att veta var man ska. Inkonsekventa färger i Freddys ändor gör det onödigt krångligt att hålla reda på vilken som är kopplad till vilken knapp. I början är höger gul och vänster grön, men framåt slutet är färgerna bytta mot röd och vit. Idioti, man borde ha kunnat ställa in färgerna själv. Från barndomen förknippar jag höger med grönt och vänster med rött och för ett 1-2 timmar långt spel har jag inte lust att omprogrammera mig.

Kul humor och billigt pris.

Ganska dåligt

Summer in Mara

Recension

Testat på: Playstation 4

Extremt avkopplande, men blir snabbt väldigt, väldigt repititivt. Fyllt med fetch-quests och resurssamlande, men inga strider alls, vilket passar mig.

Bra
Spela även My Time in Portia

Celeste

Recension

Testat på: Nintendo Switch

Att bestiga berg kan vara mångbottnat, vilket gör det här till en storymässigt väldigt intressant titel. Oftast känner jag mest för att klicka mig förbi dialoger i de allra flesta spel, inklusive de två ovan, men här tycker jag att dialogen är rätt kul och gullig, i synnerhet med de genererade ”rösterna” och ansiktsuttrycken.

Spelmässigt bjuds det på rejäl utmaning och då är det tur att kontrollen är så tajt/följsam som den är. Bästa tänkbara, verkligen. Merparten av spelet har haft ganska lagom utmaning; det är svårt, men det balanseras upp av att varje rum är litet (ofta inte så mycket större än en skärm) och dör man så får man börja om omedelbart i början av rummet utan väntetid. Svårighetsgraden växlar dock upp och är ibland på gränsen (men inte över) till att vara lite väl svårt.

Jag gillar väldigt utmanande spel, men de är också väldigt krävande och det krävs en viss sinnesstämning för att jag ska ha lust med dem. Tv-spel är oftast avkoppling för mig, att få sjunka ner i soffan efter en lång arbetsdag och då är det sällan jag orkar med svåra spel. Inte för att detta har varit supersvårt än, men jag tror att det kommer bli det. Sedan tycker jag bossekvenserna är lite väl utdragna. Det roligaste är det vanliga plattformandet, inte att jagas av en skogstokig boss i en halv evighet. Stressigt blir det.

Men detta är absolut ingen sågning, jag rekommenderar detta lir varmt.

Bra
Spela även Super Mario World

Iconoclasts

Recension

Testat på: Nintendo Switch

Det tog Joakim Sandberg nästan tio år (!!!) att utveckla Iconoclasts, vilket tyder på att han är en helt sanslös perfektionist och hade lite väl stora ambitioner. Normalt ska det inte ta så lång tid att utveckla ett spel som det här, även om man är enda person, men jag får utgå ifrån att varenda sekund var väl investerad. Att ha skapat ett spel av den här klassen på egen hand kan få skryta med, det är väl värt att göra till sitt livsprojekt.

Det är ett spel helt i min smak, det är minst lika mycket fokus på äventyr som det är på plattformande – tonvis med roliga pussel och lagom utmanande bossfajter finns längs med vägen. Det hör definitivt hemma i Metroidvania-genren, men jag uppskattar verkligen att det är mer uppdelat efter varierade (och oerhört vackra) banor så att man slipper backtracka över en enorm värld. Kör man tillfälligt fast vet man att lösningen finns alldeles i närheten.

De tio åren till trots har han dock ej lyckats uppnå perfektion. En lite större del av tiden hade behövts viga åt att låta andra personer testa spelet då andra ser saker med andra ögon än en själv. Han hade kunnat titta på när jag testspelade spelet för då hade han insett att vissa moment hade behövt vara en gnutta tydligare. Som ett exempel så skriker en boss att man ska hålla sina projektiler borta från hans helikopter, vilket jag tolkade som att jag var på rätt spår i det sättet jag attackerade honom på och fortsatte på samma spår. I själva verket skrek han det till sin kollega som stökar omkring i samma bossfajt. Bossens ord var tänkt som en ledtråd, men fick tvärtom vilseledande effekt. Detta är en petitess förstås, men fler liknande exempel finns.

Iconoclasts är ändock tveklöst en av de absolut bästa Metroidvanian jag har spelat, om inte den bästa. Ett Zelda-doftande Metroidvania är en fantastisk kombination.

Fantastiskt
Spela även The Mummy Demastered

Zelda: Ocarina of Time har åldrats alldeles utomordentligt bra

Jag blir lite lätt provocerad när vissa påstår att Ocarina of Time har åldrats dåligt. Påstår man något sådan måste man samtidigt mena att 100% av alla N64-spel har åldrats dåligt, vilket jag inte heller håller med om.

Den tidiga 3D-eran

Jag tycker precis tvärtom, åtminstone vad det gäller Zelda. Det har åldrats alldeles ypperligt och jag uppskattar det (nästan) lika mycket i dag som jag gjorde då. Vissa beståndsdelar kan jag till och med uppskatta ännu mer i dag än då. I den tidiga 3D-eran så fanns inte samma konventioner som det gör nu, hur man designar ett tv-spel var inte lika uppenbart eftersom processen inte var lika strömlinjeformad och förebilder som satt standarden var färre. Detta var något som gav större utlopp kreativitet och det tycker jag märks.

Det betyder inte alla idéer var kanon, men det är oftast uppfriskande att gå tillbaka till gamla spel för att uppleva något som känns annorlunda och, ja faktiskt, fräscht. Jag spelar alltså igenom äventyret på nytt i detta nu, har spelat lite varje dag i en veckas tid och har nyss avslutat en femtimmarssession. Härnäst väntar det ökända vattentemplet, vilket kanske inte blir så kul, men i övrigt har det varit ren och skär njutning.

Men det förutsätter att man går in i upplevelsen med ett öppet sinne och har tålamod. Det gäller att ge det en ärlig chans och inte ge upp redan i The Great Deku Tree för att man inte kommer överens med kontrollen eller tycker att grafiken är suddig. Nu spelar jag själv igenom NTSC-versionen på Nintendo Switch med superskarp HD-upplösning, men även om man spelar på originalhårdvara så vänjer man sig. Det märkte jag när jag lirade igenom Majora's Mask på Nintendo 64 för ett antal år sedan. Inledningsvis blev jag alldeles chockad över vilken enda stor gröt grafiken var, men några timmar in ägnade jag inte en tanke åt det.

Majora's Mask

Nostalgi är givetvis en viktig faktor då Ocarina of Time och GTA 3 är utan konkurrens de allra häftigaste spelupplevelser jag någonsin har haft och förmodligen kommer att ha med det övermättade utbudet på nya intryck vi har i dag. Just Majora's Mask är dock ett bevis på att det inte är bara är av nostalgiska skäl jag uppskattar äventyret. Jag hade lite svårt för att komma in i det som barn. Jag ville bara ha mer av samma som i OoT och till stora delar får man ju det i och med att de är byggda med samma motor, men Majora's Mask är samtidigt väldigt innovativt på ett ganska modigt sätt, vilket jag uppskattar mer i dag när jag blickar tillbaka. 

Jag avskydde tidspress i alla typer av spel och det faktum att Zelda: MM utspelar sig under tre dagar, sedan måste man spola tillbaka tiden, gjorde mig stressad. I själva verket är de tre dagarna väl tilltagna samtidigt som de ger spelet unika möjligheter där ingen dag är den andra lik. I slutändan är det en lite tuffare, vuxnare variant av Ocarina of Time, där just avsaknaden av att kunna bli vuxen i spelet är den enda finessen jag egentligen saknar. I utbyte får man istället möjligheten att förvandla sig till en träpojke, en zora och inte minst en goron, vilket verkligen är superhäftigt.

Charmen med gamla spel

Om man ska försöka sätta fingret på varför min upplevelse i OoT känns fräsch så är det inte helt lätt, men en av dem är att det inte alltid är uppenbart vad man ska göra härnäst. Att köra fast i spel är nog vad jag saknar mest från den här i eran, även om det kan låta konstigt. Bortsett från peka-och-klicka-äventyr så har jag inte upplevt detta sedan Tomb Raider och just Zelda. Här i morse körde jag fast i ett par timmar, jag hade inte en blekaste aning vad jag skulle göra härnäst. Då fick jag gå ut på upptäcktsfärd och passa på att utföra sidosysslor jag missat. I varje scen fanns det något nytt att upptäcka och göra som jag tidigare förbisett. 

Att det inte finns någon tydlig skillnad mellan vad som är bisysslor och vad som är huvudspåret gör det hela så mycket mer spännande. Man har ingen aning om vilken belöning en uppgift kommer att resultera i, men i och med att i princip alla belöningar är värdefulla för huvudspåret (oftast extra hälsa) så känns det aldrig som bortkastad tid. När man till slut har hittat rätt så känns det också desto mer tillfredsställande, i det här fallet en isgrotta som längst in hade ett par tunga skor som tydligen var det jag behövde för att ta mig framåt.

Att man ibland kan köra fast kanske inte var ett medvetet designval, att man ständigt förföljs och trakasseras av en fe är ju faktiskt ett tecken på motsatsen då den gillar att uttrycka det uppenbara. "Det finns pilar på golvet" och "det här rummet är helt snurrigt" är tips man absolut inte behöver tvingas höra om man har egna ögon och är det klart sämsta med spelet. Spelutvecklare underskattar nästan alltid sin målgrupp, även om den målgruppen till stor del råkar vara barn. På den tiden förhöjdes bara upplevelsen av att utbyta tips på skolgården om hur man tog sig vidare och ibland till och med ringa upp varandra om det var extra kärvt.

Avsaknaden av ordentliga snabbresor till vilken plats som helst är också något som gynnar utforskandet och upptäckarglädjen. Sedan så är det också kul att man måste plocka fram slangbellan och manuellt skanna av rummet i förstapersonsperspektiv och försöka pricka de irriterande fladdermössen på avstånd, istället för att ha ett automatiskt sikte med en räckvidd på över 50 meter.

Det förvånar mig att inte fler försökt göra en rak ripoff av Ocarina of Time på samma sätt som Ubisoft  skamlöst sätt kopierade framgången av Breath of the Wild med sitt eminenta Immortals Fenyx Rising. Nog finns det mängder med Zelda-kloner, men oftast är de i 2D eller inte alls speciellt lika, även om inspirationskällan är tydlig. Jag hade gärna gjort ett själv, men jag lär tyvärr inte att ha möjligheten till det. Just nu går jag ju helhjärtat in på ett annat projekt.

Definitionen av tidernas bästa spel

Jag var en av tio medlemmarna som rankade Ocarina of Time som tidernas bästa spel i en omröstning på ett nätforum som avslutades härom veckan och nu när jag spelar igenom spelet igen är det både en lättnad och en glädje att stå fast vid det. Vad jag menar då är inte (bara) att det var bäst i relation med hänsyn till när det kom, att spelet var mest revolutionerande sett till eran eller whatever, utan jag menar att det är det absolut bästa spelet att spela nu i dag - 2022. Ja, eller åtminstone tillsammans med Majora's Mask och Breath of the Wild då jag egentligen ser det som att de alla delar förstaplatsen.

Som jag tidigare har påpekat håller inte med de röster som påstår att en topp 50-lista enbart hade bestått av spel som släppts de senaste två, tre åren, eftersom de är tekniskt överlägsna, om man hade utgått från kriteriet av vilka spel som är bäst att spela just nu. Riktiga klassiker kallas just klassiker för att de är tidlösa. Super Metroid har jag noll nostalgiskt koppling till eftersom jag spelade det för första gången bara för några år sedan, men kan fortfarande konstatera att det sopar mattan med de allra flesta storspel som släpps i dag. På samma sätt är Super Mario World tidernas kanske bästa 2D-plattformsspel då det helt enkelt är bättre än alla andra 2D-plattformsspel som släppts någonsin. De är klassiker således, men sedan håller jag generellt sett med om att sena 2D-spel har åldrats bättre än tidiga 3D-spel, även om det finns undantag.

Den som har spanat in min lista vet att GTA 3 är med där, trots att varken GTA 5 eller Red Dead Redemption 2 är det. Att GTA 3 är roligare att spela står jag för. Tempot är högre och uppdragen kan lösas på flera olika sätt, det finns inte bara en skriptad lösning som utvecklaren har bestämt, utan man får möjligheten att vara kreativ.

Att dagens filmer per automatik skulle vara bättre än gamla filmer bara för att nya filmer är tekniskt överlägsna tror jag att de flesta inte håller med om. När det gäller tv-spel så verkar det uppenbarligen vara en vanlig uppfattning att nya spel alltid är bättre än gamla, men jag håller helt enkelt inte med. 

 Har man likt mig växt upp med The Legend of Zelda: Ocarina of Time behöver man inte vara orolig för att förstöra sina barndomsminnen genom att spela det igen 2022 anser jag. Risken för nostalgisk överbelastning när man utforskar Hyrule Field är betydligt större.

Till sist vill jag också slå ett slag för det orättvist utskällda Nintendo Switch Online som erbjuder ett bra utbud av klassiska spel till ett lågt pris.

Ni No Kuni 2

Recension

Testat på: Playstation 4

Först blev jag besviken. Jag hade väntat mig ett spel som var som ettan, d.v.s. Pokémon-inspirerat, att man fångar monster som man tränar och använder i strid. Istället bestod striderna här i oinspirerat knapphamrande på fyrkant. Jag slutade spela efter en timme och återvände sedan inte förrän nu, flera år sedan. Jag var ytterst nära att ge upp efter en timme även denna gång, men jag är glad att jag inte gjorde det.

Inledningen är seg och tråkig, ja, men spelet tar verkligen fart efter att man börjar bygga sitt kungadöme. Det funkar lite som ett klick-/idle-spel. Man värvar folk genom att utföra ärenden för dem och kan sedan tilldela dem till olika byggnader. Väl där genererar de resurser och pengar som kan användas till att bygga fler byggnader och att förbättra sina förutsättningar i strider. Fler rollspel borde inkludera denna modell för den är ju så otroligt beroendeframkallande.

Även striderna blir roligare vid ungefär samma tidpunkt som man får till kungadömet och fickmonstren träder in då. De är till stor hjälp i strid, men har inte lika central roll som tidigare. Striderna är också faktiskt ganska utmanande på de högre svårighetsgraderna, men det går oftast att ta sig igenom med gammal hederlig, härlig level-grind. 

Efter 60 timmar är jag nu färdig med huvuduppdragen, men det går nog att bli färdig på ungefär hälften. En stor del av tiden har gått åt till att bygga kungadömet och att sidequesta. Enorm charm och urläcker design bjuds vi på även denna gång, om än inte lika mycket charm som i del 1. Gameplaymässigt så är det nog så att tvåan överträffar ettan.

Vad som är lite frustrerande är hur låst man är när man förflyttar sig i världen. Trots att en hoppknapp finns (bra!) så förhindrar osynliga väggar och decimeterhöga hinder en ifrån att ta sig dit man vill. Inte ens båten kan landa där jag vill, den kräver sandstrand för att man ska tillåtas att stiga i land. Allt detta förändras när man får tillgång till flygplanet. VIlket fantastiskt tillskott som tar bort alla begränsningar, verkligen något att se fram emot.

Jag är inte färdig än, jag har fler sidouppdrag att sysselsätta mig med! De blir inte mindre beroendeframkallande att utföra bara för att de är i det simplaste laget.

Fantastiskt
Spela även Persona 4
An unhandled error has occurred. Reload 🗙