Tv-spelrecensioner

Grymt bra spel med skitroliga spelmekaniker, i synnerhet möjligheten att kunna ta kontrollen av varelsers och objekts själar. Dessvärre är dessa mekaniker något som inte tas till vara på tillräckligt mycket, det hade behövts fler story-uppdrag och fler platser med de roliga minispelen. Att stapla stenar på varandra var skoj samt att rejsa med delfiner, fåglar, renare och Tchia själv.

Har några riktigt udda inslag, som en halshuggning av en höna, som dessutom blir en återkommande running gag. Inte mig emot, jag gillar udda inslag som inte passar in i verkets övriga ton.

 Några roliga banor, men de flesta är det inte, men de är åtminstone korta allihop.

Massvis med osynliga väggar, vilket gör det svårt att veta var man ska. Inkonsekventa färger i Freddys ändor gör det onödigt krångligt att hålla reda på vilken som är kopplad till vilken knapp. I början är höger gul och vänster grön, men framåt slutet är färgerna bytta mot röd och vit. Idioti, man borde ha kunnat ställa in färgerna själv. Från barndomen förknippar jag höger med grönt och vänster med rött och för ett 1-2 timmar långt spel har jag inte lust att omprogrammera mig.

Kul humor och billigt pris.

Extremt avkopplande, men blir snabbt väldigt, väldigt repititivt. Fyllt med fetch-quests och resurssamlande, men inga strider alls, vilket passar mig.

Att bestiga berg kan vara mångbottnat, vilket gör det här till en storymässigt väldigt intressant titel. Oftast känner jag mest för att klicka mig förbi dialoger i de allra flesta spel, inklusive de två ovan, men här tycker jag att dialogen är rätt kul och gullig, i synnerhet med de genererade ”rösterna” och ansiktsuttrycken.

Spelmässigt bjuds det på rejäl utmaning och då är det tur att kontrollen är så tajt/följsam som den är. Bästa tänkbara, verkligen. Merparten av spelet har haft ganska lagom utmaning; det är svårt, men det balanseras upp av att varje rum är litet (ofta inte så mycket större än en skärm) och dör man så får man börja om omedelbart i början av rummet utan väntetid. Svårighetsgraden växlar dock upp och är ibland på gränsen (men inte över) till att vara lite väl svårt.

Jag gillar väldigt utmanande spel, men de är också väldigt krävande och det krävs en viss sinnesstämning för att jag ska ha lust med dem. Tv-spel är oftast avkoppling för mig, att få sjunka ner i soffan efter en lång arbetsdag och då är det sällan jag orkar med svåra spel. Inte för att detta har varit supersvårt än, men jag tror att det kommer bli det. Sedan tycker jag bossekvenserna är lite väl utdragna. Det roligaste är det vanliga plattformandet, inte att jagas av en skogstokig boss i en halv evighet. Stressigt blir det.

Men detta är absolut ingen sågning, jag rekommenderar detta lir varmt.

Det tog Joakim Sandberg nästan tio år (!!!) att utveckla Iconoclasts, vilket tyder på att han är en helt sanslös perfektionist och hade lite väl stora ambitioner. Normalt ska det inte ta så lång tid att utveckla ett spel som det här, även om man är enda person, men jag får utgå ifrån att varenda sekund var väl investerad. Att ha skapat ett spel av den här klassen på egen hand kan få skryta med, det är väl värt att göra till sitt livsprojekt.

Det är ett spel helt i min smak, det är minst lika mycket fokus på äventyr som det är på plattformande – tonvis med roliga pussel och lagom utmanande bossfajter finns längs med vägen. Det hör definitivt hemma i Metroidvania-genren, men jag uppskattar verkligen att det är mer uppdelat efter varierade (och oerhört vackra) banor så att man slipper backtracka över en enorm värld. Kör man tillfälligt fast vet man att lösningen finns alldeles i närheten.

De tio åren till trots har han dock ej lyckats uppnå perfektion. En lite större del av tiden hade behövts viga åt att låta andra personer testa spelet då andra ser saker med andra ögon än en själv. Han hade kunnat titta på när jag testspelade spelet för då hade han insett att vissa moment hade behövt vara en gnutta tydligare. Som ett exempel så skriker en boss att man ska hålla sina projektiler borta från hans helikopter, vilket jag tolkade som att jag var på rätt spår i det sättet jag attackerade honom på och fortsatte på samma spår. I själva verket skrek han det till sin kollega som stökar omkring i samma bossfajt. Bossens ord var tänkt som en ledtråd, men fick tvärtom vilseledande effekt. Detta är en petitess förstås, men fler liknande exempel finns.

Iconoclasts är ändock tveklöst en av de absolut bästa Metroidvanian jag har spelat, om inte den bästa. Ett Zelda-doftande Metroidvania är en fantastisk kombination.

Först blev jag besviken. Jag hade väntat mig ett spel som var som ettan, d.v.s. Pokémon-inspirerat, att man fångar monster som man tränar och använder i strid. Istället bestod striderna här i oinspirerat knapphamrande på fyrkant. Jag slutade spela efter en timme och återvände sedan inte förrän nu, flera år sedan. Jag var ytterst nära att ge upp efter en timme även denna gång, men jag är glad att jag inte gjorde det.

Inledningen är seg och tråkig, ja, men spelet tar verkligen fart efter att man börjar bygga sitt kungadöme. Det funkar lite som ett klick-/idle-spel. Man värvar folk genom att utföra ärenden för dem och kan sedan tilldela dem till olika byggnader. Väl där genererar de resurser och pengar som kan användas till att bygga fler byggnader och att förbättra sina förutsättningar i strider. Fler rollspel borde inkludera denna modell för den är ju så otroligt beroendeframkallande.

Även striderna blir roligare vid ungefär samma tidpunkt som man får till kungadömet och fickmonstren träder in då. De är till stor hjälp i strid, men har inte lika central roll som tidigare. Striderna är också faktiskt ganska utmanande på de högre svårighetsgraderna, men det går oftast att ta sig igenom med gammal hederlig, härlig level-grind. 

Efter 60 timmar är jag nu färdig med huvuduppdragen, men det går nog att bli färdig på ungefär hälften. En stor del av tiden har gått åt till att bygga kungadömet och att sidequesta. Enorm charm och urläcker design bjuds vi på även denna gång, om än inte lika mycket charm som i del 1. Gameplaymässigt så är det nog så att tvåan överträffar ettan.

Vad som är lite frustrerande är hur låst man är när man förflyttar sig i världen. Trots att en hoppknapp finns (bra!) så förhindrar osynliga väggar och decimeterhöga hinder en ifrån att ta sig dit man vill. Inte ens båten kan landa där jag vill, den kräver sandstrand för att man ska tillåtas att stiga i land. Allt detta förändras när man får tillgång till flygplanet. VIlket fantastiskt tillskott som tar bort alla begränsningar, verkligen något att se fram emot.

Jag är inte färdig än, jag har fler sidouppdrag att sysselsätta mig med! De blir inte mindre beroendeframkallande att utföra bara för att de är i det simplaste laget.

Jag köper knappt spel för tillfället, men en rea med namnet “Retro & Remasters” på Playstation Store fångade mitt intresse. Här fanns det mängder med obskyra titlar, ett utbud som jag inte visste fanns på Playstation Store. Kul att se, men vad som fick mig att omedelbart sluta skrolla var Elasto Mania. 

Elasto Mania var ett trial-spel från år 2000. Med andra ord ska man ta sig fram över hinder med hjälp av en motorcykel. Lite som dåtidens Trials Rising, fast med långsammare och lustigare fysik. Och fysiken var bra, det gällde att hitta rätt balans av fart och lutning på cykeln.

Jag kommer hädanefter att kalla det för ett gratisspel, även om jag inte kan svära på att det faktiskt var det. Det enda jag vet är att varenda jävel jag kände hade elma.exe på sin dator, men inte en jävel hade betalat för det. Just priset fick mig här att studsa till lite grann, cirka 75 kronor på Playstation Store inklusive alla rabatter för ett gammalt gratisspel till PC är lite magstarkt. Men samtidigt känns det rimligt att utvecklare får ta del av min pengar retroaktivt för alla de timmar jag lagt på spelet i mitt barndom. Så ja, jag köpte det utan att blinka.

Hur håller det i dag då? Bra givetvis då dess enkla koncept och välgjorda fysik är tidslöst. Men jag har roligare med Ni No Kuni 2 (rekommenderas!) som jag också spelar just nu. Vad som möjligen är otidsenligt med Elma är att vissa banor är ganska enkla fram till slutet där det dyker upp ett svårt hinder som kräver lite flyt och misslyckas man så får man köra om hela skiten. Lite segt.

Men det är ändå en speciell känsla att uppleva ett gammalt PC-gratisspel i högupplöst format på sin 60-tums-tv med en PS5-kontroll i handen. Mer sånt! Får jag syn på Jazz Jackrabbit, Rats! eller för den delen Felix i Tomatlandet (utgivet av Felix Ketchup på diskett) på PS Store så kommer jag att hämta hem även dem, utan tvekan.

Skärmdumpen kommer från det läckra originalet, inte den fula remastern.

Trots diverse hatstormar med befogad kritik mot Grand Theft Auto: The Trilogy - The Definitive Edition har jag genuint sett fram emot att spela samlingen då 3:an och San Andreas är två av mina absoluta favoritspel någonsin. Har absolut inte tänkt betala fullpris för det, men har sett fram emot att avnjuta dem via Playstation Now.

Så i dag fick jag en notis att GTA 3: Defenitive Edition landat på PS Now och jag har precis avslutat ett kortare spelpass, för alldeles omedelbart efter öppningssekvensen upptäckte jag ett helt enormt problem som fick mig att stänga av och fundera om det ens är lönt att någonsin återvända. Under dessa två minuter hann jag avgöra att det är ett mycket sämre spel än originalet på de flesta punkter, men det var en av dessa som stack ut - att en GPS har lagts till och den går inte att stänga av!

Att den finns där är alltså inte problemet, utan att den inte går att stänga av. Varför detta är ett problem kanske inte alla förstår, för många är den oumbärlig, så jag ska försöka vara så pedagogisk som möjligt:

- Ens blick dras dit, man stirrar konstant ner i minikartan i stället för spelet i sig. Man behöver inte ens titta på vägen man kör längs med.

- I stället för att utforska spelvärlden för att hitta rutter och genvägar så förlitar man sig bara på den förkalkylerade rutten som spelet har serverat en.

- Man kan inte låta bli att titta på den, likt om en film har undertexter så kan man inte låta bli att läsa dem. Jag gillar undertexter, men det kan vara störigt om man ser en svensk film.

- Släpper man en remaster måste man ha lite taktkänsla och respekt för dem som uppskattade originalet. Att utelämna en sådan enkel inställning är verkligen att pissa många trogna fans i ansiktet.

För en än mer grundlig förklaring, se denna video:
https://www.youtube.com/watch?v=4FfG-4HKoWQ (Razbuten - Mini-Maps Are Stupid)

Faktum är att originalet inte ens har en stor karta i pausmenyn, det enda man har att gå på är den lilla minikartan (utan GPS!!) samt, ja, den faktiska spelvärlden. Detta är en av de saker jag älskade allra mest med GTA3 när jag spelade igenom det igen härom året, att man tvingas lära sig att hitta i spelvärlden. Ett extraknäck som taxislusk är den perfekta vägen dit, innan jag visste ordet av det hittade jag bättre i Liberty City än i min egen bakficka. Inte särskilt imponerande sett till stadens begränsade skala med dagens mått mätt, men det var likväl extremt tillfredsställande. Tro mig. Nu när jag berövas på det har jag svårt att hitta någon som helst anledning att fortsätta.
 

Mitt sammanfattande omdöme av GTA Definitive Edition efter två minuters spelande:

+
Bra kontroll med vapenhjul och en kamera som kan roteras

-
GPS:en går inte att stänga av
Fulare än originalet
Huvudkaraktären Claude ser utvecklingsstörd ut med sin uppgraderade tomma blick

Jag är väldigt förtjust i kortbaserade RPG:er och efter tips från en medlem på en spelsajt fick jag upp ögonen för Slay the Spire. Oerhört beroendeframkallande upplägg där varje omgång varar någon timme. Vill man spela igen får man börja om från början med nya förutsättningar. Jag har säkerligen plöjt ner hundratals timmar, ingen omgång är den andra lik.

Gillade nog denna mer än föregångaren. Främst för att Larry får nulla denna gång. Flera gånger om till och med, redan i typ andra scenen. I övrigt är det mer av samma, men jag körde inte fast så där riktigt ordentligt som jag gjorde i "ettan". Bra pussel och kul humor och uppdragsöversikten är faktiskt ett välkommet tillskott.